måndag 9 december 2013

Ny hemsida

Då så. Då var det färdigt! 

www.filipstadsfallet.com är den nya hemsidan som jag hädanefter kommer finnas samt skriva på. 

Välkomna dit.

torsdag 7 november 2013

Riksdagsmöte

Resan i går ledde till riksdagshuset där jag träffade ett ledamot för ett möte om min situation och mitt och min brors liv. Det var en givande upplevelse, och framförallt känslan att få berätta i sin egen takt och bli lyssnad på. Att sitta där gav mig insikten om hur långt ifrån Folåsas låsta dörrar och maktfullkomliga socialsekreterare/chefer i en liten småstad jag tagit mig, och det var en välkommen känsla. Maktlösheten man känt medan de demonterat en bit för bit utan något slut, är inget jag önskar någon annan.

Bild från gårdagen

söndag 20 oktober 2013

Sekretessmarkeringar och väntande

En väldigt stor del av de papper jag mottagit från socialförvaltningen i Filipstad är sekretessmarkerade in i minsta detalj. Till och med mitt eget namn har censurerats i många stycken. Texter gällande mig som lämnats ut till min bror helt utan att ord och meningar tagits bort måste helt plötsligt hanteras annorlunda när de skickas till mig.

Detta innebär att ungefär hälften av handlingarna är i princip oläsliga och helt omöjliga att finna sammanhang i. Förvånande? Nej. Frustrerande? Mycket.

Jag blev dock positivt överraskad när jag fick uppskov med tiden att överklaga dessa sekretessmarkeringar utan att behöva bråka med dem.

Annars är det en del saker på gång. Jag väntar på papper från en viss myndighet som behövs till en viktig ansökan, och jag inväntar att tid skall bokas för ett intressant och förhoppningsvis givande möte inom snar framtid. Kommer att förklara närmare när mötet är avklarat.

Bloggen får gå på tomgång ett tag till.

fredag 27 september 2013

Norgeresa och pappershögar

I går kom jag hem från en välbehövlig resa till Norge. Det var fantastiskt väder varje dag och mycket vacker natur samt trevligt sällskap. Jag hoppas att avbrottet från "livet" ska ge mig motivation och nya tag framöver.





En positiv nyhet är att de ekonomiska aspekterna av de juridiska processer jag tidigare nämnt vilka behöver slutföras innan jag kan skriva ocensurerat ser ut att ha löst sig tack vare otroligt hjälpsamma och givmilda människor. Det är tur att det finns sådana och jag vill tacka var och en av er -- det kommer aldrig glömmas bort. Ni vet vilka ni är!

I övrigt har jag en hel del att ta tag i. Har stora pappershögar jag måste beta mig igenom, varav denna är en av dem:


fredag 6 september 2013

Vardagen som inte uppmärksammas för att den inte hörs

Vissa dagar i livet är tyngre än andra, oavsett innehållet i ens förflutna. I dag har varit en sådan dag. Eller ja, hela veckan egentligen. En sak utlöser en hel kedja av negativitet, smärta och depressiva tankar som varit stävjade ett tag. Sedan är man där igen.

Man vet att det går över, men vägen dit verkar oändlig, och man orkar inte heller bry sig om vilket. Man är där man är, lika bra att härda ut. Varför skulle man inte klara det den här gången? Faktum är att "mörkret" alltid finns där med en, frågan är bara hur mycket man lyckas hålla det undan dag för dag och -- framförallt -- natt för natt. Kväll och natt är, som nog bekant, allra värst. Fram till den punkten där man finner förtröstan i mörkret, vetskapen om att nu går alla och lägger sig och man kan känna lugnet i ensamheten, finna ron i den välbekanta utsattheten. Vetskapen om att det är så här resten av livet kommer att vara. En ständig tillbakablick, en flykt från känslan att man behöver fly från sitt förflutna och alla monster vars lugna andetag känns i nacken. De har inte bråttom, för det finns ingenstans för deras offer att ta vägen. Det som skett har skett och inget kan förändra det. Minnena finns där, känslorna finns där, allt är kvar. Det enda man har är en spillra av sitt forna jag, åtminstone det man tror var sitt forna jag, och den bara existerar.

Vissa sår kan inte läka. De kan blekna till ärr med tiden, men där under skiktet av tunt skinn är känslan lika påtaglig, blodet lika levande och svedan lika stark. Man tror sig ha hittat en trygghet, en fast punkt i tillvaron där man kan lugna kaoset eller kanske till och med känna sig levande, men så försvinner den med. Gång efter gång. Till slut har man bara tankecirkeln av likgiltighet och handlingsförlamning kvar. 

Hur ska man ta sig någonstans när livets ordinära svårigheter, vilka kan vara små i jämförelse, släpper lös alla tusen demoner för att låta dem sluka hjärnan och det inre varje gång? Man kan inte vänta sig den hänsyn och förståelse som behövs för att undslippa detta i onödan från de flesta människor i sin omgivning. De inser inte vad de gör, eller så vill de inte inse det, för man är i deras stund inte värd den ansträngning det tar att lägga band på sig själv, prioritera och fokusera utanför sin egen skapelse. Alltså är man dömd att leva i spåren av förödande tider och de avtryck de gjort.

De som säger "men gå vidare, låt det som varit vara" vet inte vad de pratar om. Det går inte att göra så med något som varit ens verklighet i hela ens liv. Man måste göra det man kan, annars kan man aldrig gå vidare. Om ens då.

onsdag 7 augusti 2013

Klargörande och kommentarer

Vissa hemsidor har länkat till min blogg och därför känner jag att jag behöver skriva ett lite klargörande inlägg. 

Genom åren har det blivit en enorm massa material som samlats in, så med undantag av väldigt lite jag skriver om finns det dokumentation på. Jag kan dock inte publicera mycket av den just nu då jag först behöver ordna en del juridiskt för att kunna berätta, förklara och visa vad jag vill på denna blogg. 

Det är därför jag inte gått in på några detaljer ännu och väldigt mycket information fattas för att man ska kunna välja om man vill tro på allt jag skriver och förstå hela bilden av vad som hänt. 

Min bror startade 2011 en tråd på Flashback om hela ärendet, och där publicerade han en del material, men det är svårt att hitta dem då tråden är på flera tusen sidor och länkarna ligger i inlägg här och där. Tråden spårade ur fullständigt när anhängare till kommuntjänstemän i Filipstad och min mor började spamma provocerande inlägg där de fullkomligt attackerade min bror, vilket gjorde att han tappade humöret mer än en gång. Oerhört mycket felaktig information och lögner spreds av dem, och det blev svårt för alla att hänga med och samla ihop den information som publicerats. En sak som retts ut några hundra sidor bakåt med hjälp av tydliga dokument från myndigheter började diskuteras igen och då var det ingen som hittade rätt papper, och till slut orkade man inte diskutera med de som endast deltog för att smutskasta och vilseleda.

Jag har hittills haft modererad kommentarsfunktion här på grund av alla påhopp som jag väntar mig ska komma när som helst. Under de senaste åren har ett otal konton startats på olika sajter där det skrivs allt mellan himmel och jord.

Jag släpper igenom alla kommentarer oavsett vad de innehåller, så länge de har någon mening och inte bara består av slumpvist valda könsord. Jag kommer dock släppa på denna moderering nu och ansvarar därför inte för vad som skrivs i kommentarerna. Om kritik/frågeställningar uppkommer så vill jag be er ha tålamod och inte tro på vad som helst innan jag getts möjlighet att svara. Jag har inte koll på allt som skrivs på sekunden, så svar kan dröja några timmar och i värsta fall dagar.

Som jag skrivit i "Om mig" så är all kritik och alla tvivel/frågor välkomna, för jag har svar och vill låta alla komma till tals för att den sanna bilden ska komma fram -- och framförallt för att var och en ska kunna bilda sig sin egen uppfattning. Det fungerar aldrig att vara ensidig, särskilt inte i ett sådant här omfattande fall som pågått i så många år. Jag vet vad som hänt och att jag talar sanning, men det vet inte ni som inte varit med och läst/sett den dokumentation som finns.

Det är många turer och för en utomstående är det inte lätt att sätta sig in i det, men jag ska göra mitt bästa för att förklara så tydligt och sakligt som möjligt utan att blanda in mina egna känslor alltför mycket när det handlar om inlägg som berör särskilda händelser och utvecklingar. 

Den som har ingående frågor eller vill mig något, vad det än må vara, får gärna skriva till mig på melinda.norberg@outlook.com så kommer jag att svara så snart jag har tid. 

lördag 3 augusti 2013

En sorts presentation

För att kunna förstå historien och se den ur dess fulla perspektiv så behöver man ha en så klar bild som möjligt av vilka den faktiskt handlar om. Ser man framför sig en problemfamilj där följden av det blivit två dysfunktionella barn som behövde tas omhand av staten från första början så kan man aldrig förstå vad som hänt.
Med tanke på det och att jag personligen känner ett behov av att rentvå mig själv från de intryck jag gav i åldern tretton till femton så vill jag berätta lite om mig själv och den förvandling som blev från socialens omhändertagande av mig 2006 fram tills i dag.
Eftersom jag är en ständig förespråkare av uttrycket "en bild säger mer än tusen ord" så kommer det en del sådana med.

Jag fram till omhändertagandet
Som liten var jag väldigt mogen, "lillgammal" och bestämd på vad jag tyckte och tänkte. I BUP:s journalanteckningar från när jag var ca fem år gammal står det redan att jag absolut inte saknade min mamma och inte ville träffa henne. Jag minns att jag var himla arg på de vuxna som inte lät mig göra vad jag ville och inte höll henne ifrån mig. Min pappa var jag outgrundligt besviken och arg på för att han lät henne komma på besök för att träffa mig och min bror.
Jag lärde mig tidigt att läsa och utvecklade snabbt ett starkt intresse för skrivning. Min far lärde mig grunderna på ett mycket bra sätt och uppmuntrade mitt intresse så att jag utvecklade mina förmågor. Han såg till att jag alltid fick de böcker jag ville läsa och hjälpte mig så fort det var någon förkortning eller annat som jag inte förstod. Genom att läsa så mycket lärde jag mig snart många fina ord och hur alla ord stavades. När jag var nio eller tio år skrev jag bokmanuskript på över hundra sidor som lästes igenom av en person i Stockholm med kontakter till bokförlag. Hon hittade ett enda stavfel -- jag hade skrivit "fotölj" i stället för "fåtölj". Jag hade även använt ordet "reklamerade" felaktigt.
För varje bok jag läste blev jag inspirerad till att skriva något inom samma ämne eller om något som nämndes i boken. Ibland kunde det räcka med en tidningsartikel om något jag tyckte var intressant. Jag minns att jag läste Anne Franks dagbok och blev oerhört intresserad av andra världskriget, varför jag började skriva på en bok om en judefamilj som flydde undan nazismen. Efter att jag skrivit ett antal kapitel hittade jag något annat som fångade mitt intresse och jag påbörjade ett annat projekt. Så höll det på. Jag vet inte hur många påbörjade böcker i Word-filer jag har sparade på disketter.
Utöver intresset för att lära mig nya saker och att skriva, var djur ett enormt intresse. Drömmen var att ha egen häst och hund. Det var omöjligt för oss att ha mer krävande husdjur då, med tanke på att min far hade ryggproblem och att vi så ofta var hemifrån, framförallt om sommaren.  Han skaffade dock kaniner och fågel så att det inte skulle vara helt djurfritt, och skjutsade mig till olika stall samt ordnade att vi fick vara hundvakt till bekantas hundar så snart de behövde hjälp.
I perioder när jag växte upp var jag ganska tyst och blyg, men andra var jag den som pratade och pratade och pratade. Vartän vi åkte så var den ständiga frasen "åh, där är de där väluppfostrade barnen". Jag och min bror Daniel var väldigt omtyckta av alla. Vi var artiga, gav inte onödigt väsen från oss, bråkade inte, tackade för maten, lyssnade på tillsägelser och uppskattade alltid saker som vi fick.
Jag brukade köra cross om sommaren och snöskoter om vintern. Pappa köpte en Puch som man inte behövde växla på som jag älskade att köra, och en liten skoter som passade mig utmärkt att köra runt på.
Jag hade storartade drömmar om att bli författare och äga en gård med många hästar, hundar och allehanda djur utan mamma i mitt liv.


























Ett år innan omhändertagandet






























Tre månader innan omhändertagandet

Jag i början av socialens omhändertagande
När polisens insatsstyrka på 12+ män kom till Hjortkvarn och tog mig och min bror när jag var elva år hade jag ingen aning om hur jag skulle komma att bli behandlad. Även om de alla tedde sig hotfulla för mig eftersom jag visste varför de var där, så hade jag ändå ingen bild om polisen som hotfulla mot barn. Att själva myndigheten Polisen svikit oss gällande vår mor var en sak, men det fysiska beteendet trodde jag inte att jag behövde rädas.  I stället blev resultatet att hela mina armar var fyllda av blåmärken upp till axlarna och stora märken på benen, dessutom smärta i ena armen efter det välkända ”polisgreppet”.
På två dagar blev jag buren av polis över fem gånger, och träffade ett trettiotal varav endast en faktiskt behandlade mig som det panikslagna barn jag var. Jag förstår att denna insats kan låta helt osannolikt för två LVU:ade barn, men det är bekräftat sedan länge att polisinsatsen var enorm.
När jag då hamnade på Folåsa behandlingshem i Vikingstad utanför Linköping var jag livrädd för allt och alla. Jag hade aldrig ögonkontakt, åt inne på mitt ”rum”, lämnade det enbart för att gå på toaletten. Ut genom dörren fick jag inte gå på ungefär en vecka så jag missade inget. Folåsa, omhändertagandet och allt innan kommer dock bli en del för sig i kommande inlägg.
Eftersom månaderna gick anpassade jag mig så gott jag kunde till situationen. Den yngsta över mig i ålder var 16 år när jag kom dit. Jag höll dock stenhårt på att droger, alkohol, sex o s v inte var något jag ville ha med att göra eller ens höra talas om. Jag sade öppet till de andra intagna att om jag fick reda på att de smugglade in droger så skulle jag ange dem. Jag satt och hjälpte flera av dem med deras läxor och hemuppgifter, något personalen blev imponerade över tills jag nämnde att jag lärt mig allt av min pappa.
Jag ansågs vara en fjant och utanför på grund av min avsaknad av kriminell bakgrund och mina tydliga ställningstaganden gentemot kriminalitet och droger. Jag var en ”duktig flicka”. Ett antal intagna reagerade dock på att jag och min bror inte skulle vara där. Flera pratade med personalen och sade att det aldrig skulle komma att sluta väl om jag blev kvar på institutionen.
Bara någon/några månader efter att jag låstes in på Folåsa såg jag andra intagna skära sig, och det verkade för mig vara den enda utvägen att slippa den ständiga ångesten, så jag började och upptäckte att den psykiska smärtan faktiskt avtog för en stund i takt med att den fysiska växte. Jag fortsatte med detta tills jag var ungefär 14 år. Resultaten av de åren syns nu på mina armar och fotleder. Jag skar in min brors och fars initialer på mitt knä; på det sättet kändes det som att de alltid skulle finnas med mig fastän jag inte fick träffa dem. Märkligt nog har just det ärret försvunnit medan många, men inte alla, finns kvar.

Efter 1-3 månaders inlåsning på Folåsa. Bild tagen av psykolog.



Augusti 2007, efter 1,1 års Folåsavistelse. Bild tagen av Folåsapersonal.


Augusti 2007, efter 1,1 års Folåsavistelse. Bild tagen av Folåsapersonal.


Återstoden av socialens omhändertagande
Allteftersom månaderna blev till år förvandlades jag stegvis till en i gänget. Jag lärdes hur man gjorde en joint, slangord, hur man skulle slåss, brukandet av andra droger, diverse kriminella sysslor etc. etc. Min syn på samhället utgjordes inte längre av enbart en enorm besvikelse och misstro, utan det blev till min fiende. Poliser var det värsta som fanns – inte bara för att jag var rädd för dem, utan för att de bekämpade den grupp jag nu ansåg mig vara en del av. Hatet mot Folåsa, min mamma, och de myndigheter som hjälpte henne att jaga mig passade väl in i min nya världsbild.
Jag piercade mig. Gjorde "hemmagjord" tatuering. Började sminka mig hårt. När jag var tretton år trodde de flesta okända att jag var åtminstone 18. Jag hamnade i situationer som lämnat sår som aldrig kommer att läka. När jag var tolv år stod jag med en kniv inne på en toalett och skulle ta livet av mig. Som tur var anade någon oråd och började dunka på dörren i rätt tid. För varje skada jag fick, desto mer hatisk och trasig blev jag. Smärtan som bara byggdes på sig själv hela tiden blev till sist för mycket för mig att hantera, så jag stängde av. Jag blev en levande zombie, till sist kändes inte ens ilskan lika påtaglig längre. Jag följde med i allt självdestruktivt som erbjöds. Det spelade ju ändå ingen roll, för vad var livet att ha?
Jag var övertygad om att det inte fanns någon återvändo för mig, institutionslivet var det enda jag skulle få utstå för resten av mitt liv, och ingen skulle någonsin tro på mig. Jag skulle alltid ha stämpeln från att ha varit inlåst på institution. Det kändes som att hela världen var emot mig. Isoleringen gjorde att man kände en extremt stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Det ironiska är att just denna period var den socialförvaltningen i Filipstad ansåg att jag mådde, betedde mig och hade det bäst. Jag var så trasig och farlig för mig själv att det för mig är ofattbart att jag ens finns vid liv i dag.
När jag flyttade till familjehem följde mitt nya beteende och synsätt med mig, men jag hade lärt mig att dölja mycket av det eftersom jag visste att det skulle skapa problem om jag visade hur dåligt jag mådde. Socialförvaltningens ständiga försök att tvinga ihop mig med min mamma spädde på min ensamhetskänsla och utsatthet så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det fanns ingen jag kunde lita på i min närhet, det enda jag hade att hålla fast vid var övertygelsen om att allt var förlorat så jag kunde lika gärna fortsätta på den numera välbekanta självdestruktiva och hatiska vägen.
I skolan kände jag mig otroligt utanför och annorlunda – vilket jag också var. Ni kan tänka er ett – åtminstone till det yttre – institutionsbarn som inte längre visste hur man skulle bete sig bland normala människor, i en miljö bland barn/tonåringar med normala uppväxter och synsätt. Jag var det svarta fåret som alla var rädda för eller ansåg var ett drägg. Jag föraktar själv den person jag var på den tiden, och önskar att jag inte blivit så påverkad som jag blev under de tre åren på Folåsa. Men samtidigt så inser jag att det var oundvikligt. Man hamnar inte bland kriminella som elvaåring utan att det sätter spår.
2009 skedde dock något. Jag fick information om ett hundgymnasium i Forshaga som jag kunde komma in på om jag pluggade tillräckligt hårt, och jag såg då chansen till att komma tillbaka till Värmland och kunna hälsa på min pappa för första gången sedan omhändertagandet 2006. Jag studerade stenhårt och fick ihop de betyg som krävdes, och försökte åsidosätta allt negativt.
I mars 2010 orsakade dock min mamma att jag var tvungen att fly från både henne och myndigheterna som vägrade skydda mig mot henne så snart hon kontaktade den jäviga chefen på Filipstads socialförvaltning. Mer ingående förklaring om detta kommer skrivas senare.

















Mars 2010. Jag och min bror. Resultatet av 4 år av socialförvaltningen i Filipstads "omvårdnad".


Den person jag är i dag

Rymningstiden, 31 mars 2010 till november 2012, använde jag trots kaoset till att återgå till mitt forna jag – om än trasigare och ärrad av livets erfarenheter. Jag började sysselsätta mig med att läsa, återfå den grammatik och det språk jag använt innan jag ”förpestades” av behandlingshemsmiljön.
Jag är fortfarande väldigt skadad av allt jag varit med om, och mitt mående är väldigt dåligt, men i dag kan jag hantera det på ett sundare sätt. De personer som träffar mig i dag har ingen aning om att jag genomgått vad jag gjort, eller att jag varit den person jag var, så länge jag gömmer de fysiska ärren – vilket jag försöker göra i de flesta situationer där jag känner mig obekväm med att ha ett traumatiskt förflutet.
Så snart jag kunde ta kontakt med människor igen utan risk att bli hittad så sade jag upp all kontakt med människorna jag haft att göra med under tiden jag var under socialens försorg. Jag tar avstånd från allt som har med behandlingshemsvärlden att göra, och de människor som har kopplingar till det på så sätt att de lever kvar i destruktivitet vad den än må utgöras av.
Jag kämpar för att få upprättelse så att jag kan börja leva ett liv som alla andra. Jag kommer aldrig att  bli hel eller få ett normalt mående, men när hela ens liv varit ett helvete på olika sätt så är det inget man förväntar sig. Man finner till och med ibland viss trygghet i de bitar som fattas inom en, och vänjer man sig vid den nya som kommer så överlever man. Sedan kanske det kommer en dag där allt blir en övermäktigt, att man till slut har en gräns där man inte längre orkar mer. Jag har trott att jag nått den så oräkneligt många gånger, men på något sätt så har jag tagit mig vidare ändå. Min förhoppning är att det ska vara så även i framtiden, trots att inga garantier finns.
Så snart de rättsliga bitarna har hamnat på sin plats och måendet förbättrats, så ska jag skaffa mig en bra utbildning och göra något bra av allt som skett. Använda mig av det jag lärt mig för att nå en förändring för andra – och även mig själv. Jag kan tänka mig att den maktlöshet som varit en del av mig under alla dessa år kommer släppa när jag får uppleva att jag själv kan förändra och förbättra.



















tisdag 30 juli 2013

En av få sakliga artiklar

Nedanstående artikel är på sätt och vis en bra sammanfattning på det som skedde förra året och början av detta, vilket ledde till att jag i dag är fri och kan fortsätta kämpa för upprättelse och framförallt försöka leva ett normalt liv, och kan egentligen vara ett bra första inlägg i denna blogg innan jag påbörjar skrivningen på riktigt. Det mest intressanta ägde dock rum efter denna artikel skrevs.

Journalisten som skrivit den har i många år varit färgad av myndigheterna i Filipstads syn på ärendet, och aldrig valt att sätta sig in i vad som faktiskt har hänt. Av någon anledning valde han att i denna artikel skriva nyktert och även visa delar av min syn på saken, vilket var en positiv överraskning. Samtliga skrivelser och tillhörande material som skickades in till domstolarna kommer att publiceras här tids nog, och fortsatta uppdateringar om hur mitt liv ser ut i dag lär dyka upp.


"Nordmarksflickan är nu fri

FILIPSTAD: Socialen förlorar i kammarrätten

Den 17-åriga Nordmarksflickan kan efter två år lämna sitt gömställe utan risk för att bli hämtad av polis och socialtjänst. Kammarrätten i Göteborg har sagt nej till socialens begäran om fortsatt LVU. 
Om några veckor fyller flickan 18 år.
Publicerad: 2012-11-23 07:30
Hon har hållit sig undan på hemlig ort sedan vårvintern 2010 – då hon gick under jorden inför hotet att åter igen låsas in på institution.
I mer än två år har polis och socialmyndigheter letat. Trots omfattande spaning och en vädjan i Tv3:s Efterlyst har man inte lyckats spåra flickan.
Hela tiden har socialnämnden i Filipstad velat hålla liv i det interimistiska LVU-beslutet. Men så i augusti i år beslöt Förvaltningsrätten i Karlstad att det skulle upphävas med omedelbar verkan. Socialnämnden överklagade till kammarrätten, men förlorar även där.

Röra sig utan risk

Domen betyder att flickan nu kan röra sig i samhället utan risk för att bli omhändertagen.
NWT har förgäves sökt 17-åringen för en kommentar, via det juridiska ombudet Jenny Beltran och hos pappan i Nordmark. Jenny Beltran har haft kontakt med flickan flera gånger under året som gått.
I en inlaga till kammarrätten har Nordmarksflickan på egen hand beskrivit sin situation. Hon berättar att hon hållit sig undan för att bygga upp sig själv och försöka återgå till den person hon egentligen är, och som hon var innan hon blev inlåst på institution.

Känt sig jagad

Hon har varit livrädd för att hittas av polisen och bli inlåst igen. Och hon har känt sig jagad av socialförvaltningen och mamman.
– Jag vill inget hellre än att få leva ett normalt liv och få hjälp att bearbeta de sår som jag åsamkats på grund av socialförvaltningens ingripande i mitt liv.
– Det finns inga skäl för LVU. Jag har inga drogproblem eller destruktivt beteende.
Socialnämnden har ansett att man inte haft koll på hur flickan mått.
– Unga vill leva sitt liv och har inte alltid insikt om vad som är bra eller dåligt.
– Det faktum att flickan hållit sig undan under lång tid är skäl nog för att anta att hennes situation fortsatt är sådan att det är motiverat med vård enligt LVU.

”Hon behöver hjälp”

Både socialnämnden och mamman har använt flickans inlaga till kammarrätten som ett argument för fortsatt vård.
– Att en ung person författar en sådan skrift tyder på att hon behöver hjälp. Den slutsats man kan dra är att hon inte lever med stabila vuxna som kan stötta henne på rätt sätt.
Men kammarrätten konstaterar att det inte framkommit omständigheter som ger anledning till fortsatt LVU.
Bakom socialens ingripanden från 2006 och framåt har funnits en vilja att skilja barnen från pappans skadliga inverkan, och i stället få dem att närma sig mamman.
Syskonen har hävdat att de utsatts för övergrepp från mammans sida, medan socialnämnden utgått från att dessa påståenden varit fantasier som tillkommit under stark påverkan – hjärntvätt – från faderns sida.

Ansökan ligger kvar

Flickan har hela tiden hållit fast vid sin historia. Hennes berättelse finns utlagd på flera internetforum. Bland annat på adressen http://amysbelive.blogg.se/
Om det hon berättar är sant så har hon sedan 11 års ålder blivit utsatt för ett myndighetsövergrepp av sällsynt grovt slag.
Genom kammarrättsdomen är hon utom räckhåll för myndigheterna. Men kommunens ansökan om LVU ligger kvar och skulle kunna väckas på nytt i förvaltningsrätten om flickan dyker upp. LVU kan tillämpas till 20 års ålder (se faktaruta)."
http://www.nwt.se/filipstad/article1206867.ece

/ Melinda Norberg (den s k Nordmarksflickan)